Jag har kommit över S, så gott som det går alltså. Det gör mig inte längre något att han är tillsammans med henne eller inte tillsammans med henne. Det är som det är, det blev som det blev. Det vi hade var otroligt fint och inget som dom två kan uppnå oavsett. Men bara för att jag har kommit över det betyder det inte att jag aldrig saknar honom, att jag saknar oss. Det betyder inte att det aldrig gör ont i mig, för det gör det ibland. Inte som förut men ändå.

Som Izza skrev;

"Har du kommit över det än?" frågade han en alkoholfylld sommarkväll. Och jag svarade "ja" snabbare än han ens
hann avsluta meningen. Utan att tänka efter, utan att tveka. Och det är sant - jag hade kommit över allt det jobbiga och dåliga.
Allt det bra däremot...

Det bra gör så mycket ondare än allt det dåliga. Det dåliga är bara skit, ingenting att spara på. Men det bra?
Hur släpper man allt det bra? Hur släpper man hur mycket vi älskade? Hur du brukade klappa mig i håret när jag somnade på soffan,
hur du pussade mig i pannan varje morgon när du gick till jobbet, hur vi inte kunde vara i samma rum utan att röra varandra.
Fot mot fot under bordet.

Jag tror inte det jobbiga är att vi slutade älska,
utan att vi började.