Det är så svårt att tyda vad du vill.
Och ibland rinner det över och jag faller tillbaka i det vanliga mönstret där jag kan säga vad jag vill till dig. Men jag får inte det, jag måste tänka på att vi är vänner eller något nu. Och vänner kan inte säga att kasta ut henne.
Men vänner kan inte heller säga sånt som du säger.
Det är en fin linje som vi balanserar på. Och då och då trillar vi båda dit, inte alltid samtidigt men vi båda gör det.

Det är oändligt svårt att tyda vad du vill, för jag vet inte om det är vad jag vill som styr det jag tror eller om du faktiskt vill det jag vill.