Nu är begravningen över. Och det känns så himla overkligt fortfarande. Men det börjar nog gå upp för oss alla att han faktiskt är borta, eftersom han var den som fattades!
Han var en sån där gubbe som höll ihop oss alla, som fick igång hetsiga disskutioner och som blev sur när ingen ville spela fotboll med honom (han skulle Alltid tacklas), han älskade djur och natur och musik. 

Begravningen var jätte fin, den var personlig och hans favorit musik spelades Time to say goodbye av Sarah Brightman. Kortet som stog där framme var verkligen han, samma jacka som alltid och ett leende. Det var en borglig begravning eftersom han inte var med i svenska kyrkan. En borglig begravning är både bättre och sämre känner jag. Bättre för att den handlar mer om personen och inte alls om gud. Men sämre just för att man hör varenda ord som sägs, när dom pratar om gud kan man annars stänga av.

Jag försökte verkligen att inte gråta, men det gick inte. Det är tomt utan honom och jag tänker så mycket på hans barnbarn och framför allt hans sambo och kvinnan i hans liv Hariett.Och på alla mina minnen av honom, som när vi var i Kaggebo varje sommar när jag var liten och när vi spelade Boule och åkte båt och plockade hallon. När han och morfar lärde mig fula ord på kroppsdelar osv. Det finns en hel del. Pratade lite med Hariett både innan och efter men hon hade svårt att prata vilket jag förstår. Men hon ville att jag skulle komma ner och hälsa på i Kaggebo, frågan är om jag klarar det. Ingvar var gift en gång innan och har två barn med den kvinnan (men henne har jag aldrig träffat) och sen skiljde hans sig och så mötte han Hariett och dom passar verkligen tillsammans, om det finns själsfränder så var dom varandras.

Det är mycket tankar just nu, mycket och lite på samma gång liksom. Det har varit en lång dag..
Vi hörs!