Jag hatar det här.
Varje dag önskar jag att det ska bli lättare, jag har inte andats på en månad känns det som.
Trodde att jag hade gråtit klart, men nej. Det bara sköljer över mig som en jävla tsunami. FAN!

Ibland hatar jag bloggen, för mycket minnen. Men jag kan inte ta bort den heller, för mycket minnen.
Jag har skrivit här sen jag gick i nian, det dåliga har jag skrivit om och det bra har jag skrivit om i mer eller mindre alla delar av mitt liv. 
Nästan allt finns här, när S och jag blev tillsammans, när vi bråkade, när jag blev sjuk osv.
Jag vet inte om jag hjälper eller stjälper mig själv när jag går tillbaka och läser.
Det hjälper för att jag får veta att det vi hade var på riktigt och jag får skratta lite ibland också. Men det stjälper för att det gör ont.

Jag vet inte ens om vi kan vara vänner, jag vill men jag vet inte.
Har vi någonsin bara varit vänner liksom?
Eftersom vi känner varandra så bra så borde det ju funka hur bra som helst våran vänskap, men det är för krångligt just nu.
Men jag kan ändå inte ge upp honom helt efter allt, så jag är villig att försöka vara hans vän.