Den här helgen har varit den mest fysiskt och psykist utmattande på jag vet inte hur länge.
Tankar har snurrat i huvudet hela tiden, och alla möjliga känslor har funnit där. Jag har sovit, druckit, ätit dåligt och vädret har varit sjukt varmt (men underbart)

Jag har sett otroligt mycket under mitt 17 åriga liv, mer än dom flesta vuxna kanske har sett. I den åldern jag var i då ska man inte se dessa saker, man ska nog knappt veta vad det handlar om. Men jag känner att det här har gjort mig starkare.
Men det "livet" var något som inte fanns kvar i mitt liv längre. Tills i torsdags då det på något sett bara störtade in i mitt liv igen.
Trots allt jag har sett att den personen har gjort sjuka saker mot andra, har han aldrig gjort något mot mig. Därför kan jag aldrig minnas en gång jag var rädd för honom. Tills i torsdags.
Jag har tänkt på vad som kanske hade hänt om jag var ensam hemma.
Och jag är arg på poliserna, för hur de ignorerade mig. De bryr sig inte om människor i det här samhället känns det som. Hade det varit viktigare om någon hade ringt om klottrare?
Och jag är arg på den här människan för att han är som han är, lever det liv han lever, och gör så att jag inte kan leva som jag vill för stunden!

Usch, jag behöver nog sova.