Jag var så trött imorse hos doktorn. Så tidigt har jag inte varit uppe på hela sommarlovet, om man bortser från när Wilma och sebbe har sovit här.
Både jag och mamma blev överlyckliga när hon sa att jag skulle opereras. Fast jag tror det mest var lättnad över att få svar på vad det är för fel.
Nu har lyckan lagt sig lite, och jag börjar bli nervös men det är fortfarande skönt att få det gjort. Jag är mest rädd för att jag måste åka till sjukhuset nästa vecka och ta blodprov. Och såklart inför att bli sövd. Än är det ett tag kvar.